Jag kom på att det här med att läsa om min egen värld kan bli lite svårt för tillfället.
Med dagarnas oändliga läsande kommer jag inte från bokens innehåll och historia. Jag är fast i den världen..
När jag kommer blicka tillbaka på denna sommaren kommer det bland annat innehålla ”gnistrande gator av nysnö och oklanderligt blå himmel, hustak täckta med snö och vindpinade mullbärsträd. Drakflygare böjda över sina spolar som gör sina sista förberedelser. Där existerar oskiljbara vänner vars historia är så gripande att jag nu befinner i afghanistan. Jag är i ett land i krig, jag gråter , men jag kan inte slita mig.. Snart är det över och jag befinner mig plötsligt i Reno, Nevada. I en annans tragiska livsöde och alla hemligheterna. Sen att läsa Millenniumtriologins sista bok var minst lika gripande som de 2 första böckerna, trots att jag såg det med helt andra ögon då jag jobbat med inspelningen av filmen. Men jag gick där, sida vid sida om Lisbet och Blomqvist, i bokens värld. Tänder en ciggarett så fort Michael gör det, dricker en kopp kaffe minst lika många gånger som alla i boken tillsammans. Det är spännande, jag kan knappt slita mig när min familj samlas runt bordet på terrassen för att äta. Jag svettas, det är varmt, helst vill jag slänga mig i poolen. Verkligheten är ju i för sig så mycket bättre. Nu sitter jag ner med de jag älskar mest i hela universum (förutom min älskade Patrik som befinner sig flera flera mil från mig) Jag har inte gjort mycket denna sommar och det har varit precis som jag längtat efter så länge. Hela familjen är samlad och det kan inte bli bättre!
Imorgon bär det av till stockholm. Då ska jag inte läsa..Jag ska hänga med mina fina underbara tjejer Anja o Mija hela vägen upp! Nu längar jag efter min Patrik! Och Anna! Och Sara! Och Elin (om hon kan komma hem från Italien nångång)!
Jag ska hem och känna att jag lever, innan jobbverkligheten smyger sig på!
Paaaauuussss
